Sömn

Idag har jag funderat lite på sömn. Idag på jobbet berättade jag om katterna som piper till på morgonen om de inte får mat, oftast runt 6:00-6:30. Det gör mig inget på vardagarna då man ska upp och jobba men på helgerna skulle dom kunna sluta med det. Men det är bara att gilla läget, brukar inte ha några problem med att somna om.

Sedan har vi det här med barn, brukar vakna av grannens gråtande/skrikande barn och det är inte trevligt! Min förståelse för det lär öka när man har egna barn men nu kan det vara riktigt jobbigt. För någon vecka sedan funderade jag på knacka på runt halv 1 och säga alla svordomar som finns i mitt ordförråd eller säga "men snälla nån ge han eller hon lite kärlek annars kan jag göra det".

Vid dessa tillfällen när jag ligger vaken blir det inte lättare av att se min sambo som befinner sig i sin djupsömn, han vaknar inte av nått (eller jo, när billarmet går på vintern), Andra världskriget skulle kunna stå i vardagsrummet och han skulle inte märka det. Sedan tycker jag att det är orättvist att jag får sova på soffan för att han snarkar ibland men det är en annan femma.

En tjej på jobbet idag berättade om hennes kille som skulle få ta hand om barnet en natt för hon hade sovit så dåligt. Men han vaknade ju knappt. Och jag känner att så  kommer det bli här hos oss. Sa det till Crippe men han tror att det blir en annan sak när man har egna barn i lägenheten, jag är inte övertygad.

Vad ville jag med allt detta? Jag vet inte riktigt