Förlossningsberättelse

Ja man kanske skulle ha skrivit en förlossningsberättelse nu när det har gått ett tag. Om ni inte vill läsa så kan ni sluta här. Om ni inte har barn och vill leva i tron om att det gör lite små ont kan ni också sluta läsa för här kommer verkligheten.

Det komiska är att jag kvällen innan han kom la jag ut en bild på magen och tven där jag skrev att jag och Pricken måste samarbeta om den plats som finns kvar. Slängde jag ut honom?

Jag är evigt tacksam att det blev en snabb förlossning för nä, det är fan inte ok! Vattnet gick natten den 3 oktober kl 01:30. Jag hade inga värkar innan utan det bara kom. Satt och  funderade på om jag hade kissat på mig bredvid sängen men insåg att det är nu vi ska ha barn. Crippe var lite frågandes till varför jag satt som jag gjorde. Ringde till förlossningen som sa att det är bara att komma in trots att värkarna inte hade kommit igång och att jag skulle ligga ner då jag inte visste om han var fixerad eller inte men jag fick ta en dusch om jag ville. Sagt och gjort och då kom värkarna runt 02.

Vi hade inte packat någon BBväska för herregud, jag skulle ju vara hemma 3 veckor så tid fanns sen. Jag stog och ropade i duschen till Crippe vad han skulle packa medans jag skakade som ett asplöv för jag blev så himla nervös. Ni som känner Crippe väl vet att han inte är så fungerande nattetid så han var ganska långsam. Fick några gånger säga, nu måste vi fara som sedan blev alltså nu far vi!!!!!!.

I bilen fällde vi ner sätet till max och lyssnade på bra Jessica musik. Crippe klockade värkarna men jag kommer inte ihåg hur länge det var mellan bara att de gjorde halvont.

När vi väl har kommit fram (strax efter 3) gör värkarna ondare och ondare. När dom undersöker mig så är jag öppen 4 cm. HALLELULJA säger jag bara. För om dom hade sagt 0-2 hade jag blivit förbannad. Efter ett tag får vi ett eget rum, jag får svida om till den döfina outfiten. Nu blir jag förbannad och det är inte pga värkar eller något sådan utan här upptäcker vi att min natt-trötta sambo har packat vår gamla kamera med 0 minneskort i. Tror ni det går bra att ta kort då? Jösses vad sne jag blev men syrran räddade dagen med att komma förbi med deras.

Nu börjar värkarna bli olidliga jag kan inte sitta eller ligga utan det enda som halvfungerar är hänga över gåstolen. Testade lustgas men nej tack, jag blev bara otäckt snurrig och fick PANIK i den där masken, så jag sa till om epidural snabbt när vi kom in. Problemet var ju bara att alla narkosläkare var upptagna så jag fick ligga och kvida som en brunstig ko. Jaha då var det dags för nästa undersökning och jäääääävlar vad ont det gjorde. Då var det även skiftbyte och hon som skall förlösa mig är hon som hade informationsträffen veckan innan. Jag blev tok glad och fick ut "jag känner igen dig". HALLELULJA 7 cm öppen men vart fan är narkosläkaren?!? Barnmorskan trodde att kanske runt kl 11 var det dags för bebis, jag trodde runt 12. Jäklar vad ont det gör! Här känner jag lite att jag får blicken "kommer du ihåg att på informationsträffen sa jag att man kanske inte hinner lägga epidural". Tillslut kommer det en överläkare och just då var han min idol för satan vad ont jag hade!

Nu kommer punkt förbannad nr 2. Hon studerande sköterskan skulle assistera läkaren att lägga epiduralen, INTE MIN IDOL. När hon skulle hämta saker vid en bänk så stötte hon HELA tiden in i sängen så det bara gjorde ondare. Efter tredje gången så gav jag blicken "händer det där igen flår jag dig" för alltså, inte OK! När allt var på plats var jag i paradiset, var himla skönt att få lite vila och då och då sa jag till Crippe som satt bredvid stöttande "nu tror jag att jag har en värk". Tror det var i en timma jag fick vila innan det var dags för det värsta jag har varit med om i hela mitt liv.

Jag ber Crippe trycka på signalknappen för jag känner att nu vill jag nog börja krysta. Och ja känslan när jag börjar? Eeeeeeh det här får fan inte pågå länge. Jag låg på sidan och vid 2 tillfällen försöker de att hålla fast mitt ben, ena gången försökte Crippe och sedan andra gången min mindre idol studernade sköterskan. Jag trodde jag skulle ha ihjäl dom båda 2 för fy faaaaaan, inte OK! Krystningsdelen pågick bara under 10 minuter och sedan var han ute. Det är i särklass det VÄRSTA jag har varit med om i hela mitt liv. Dels trodde jag att jag skulle DÖ för det känns verkligen inte som om det skall gå vilket jag påtalade flera gånger och sedan paniken att hallå jag vill ta en kort paus men nä det gåååååååår inte. Försök andast normal och lugnt Jessica, bullshit jag flåsar på som en stucken get.Men 09:19 kom den finaste Pricken ut. Värt allt det onda? Självklart men jag är glad att vi har pratat om att bara ha ett barn.

Och som jag precis skrev. Jag och Crippe har i flera år pratat om att bara ha ett barn. Alla tror att jag har fått för mig det nu efter förlossningen. Men t.ex jag har aldrig sett mig själv med en stor familj och Crippe känner likadant. Han har flera kusiner, han kommer ha kompisar i samma ålder. Sedan alla som säger "men man måste ha flera, barn måste få sällskap osv osv, till er säger jag bara va tyst och så låter vi det vara. Man ska aldrig säga aldrig för vem vet, om något år kanske vi vill ha ett syskon. Det får tiden avgöra.

Så det var min förlossningsberättelse. Summan av detta, som sagt den smärta jag har fått uppleva..... den vill jag INTE vara med om igen! Jag rekommenderar starkt en 8 timmars förlossning! Skulle inte vilja ha någon långdragen variant. Om det skulle bli en nummer 2 då säger jag bara hello kejsarsnitt!

Tur är att man får ut något underbart! Han är så fin och så underbar och han är våran bebis!