Som jag skrev tidigare är det lite tufft med lillemannen. Jag är faktiskt helt slut, känns som man har knockat en vägg några gånger. I onsdags bröt jag ihop helt och hållet, stog ute och drog barnvagnen och grinade hysteriskt. Ringde till Crippe och sa att jag behöver hjälp. Ringde till min mamma och sa att jag inte klarar det här. För skriket som var i onsdags är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Jag trodde han skulle dö eller gå av, fy fan säger jag bara. Stackars barn! Och så ska man försöka att inte få panik själv? Jo jag tackar, mamma hjärtat var i tusen bitar. Kändes som om jag hade tappat det på marken och någon hade kört över det.
Men mamma följde med Crippe efter jobbet och har varit här tills imorse och det har varit GULD VÄRT!Tusen tack. Jag och Adam har verkligen gillat sällskapet. Och lilleman har börjat surra som bara den på dagarna och så har han upptäckt sin tunga som han gärna visar. Färgen röd är väldigt populär så vi brukar pussa på Pingu så fort vi är på skötbordet (Pingu har ju bland annat en röd halsduk som han gärna äter på). Dessa ögonblick gör även man kan hantera utbrotten liiiiiiiite bättre.
Igår höll han på i 3 timmar, sedan däckade han i Crippes famn. Då hade jag redan däckat på Crippes sida av sängen. När han vaknade och ville ha mat frågade jag om Crippe kunde ta upp han för jag var tvungen att kissa. Och då kläcker Crippe ur sig att klockan var 5. LYYYYYYYX, Adam har ALDRIG sovit så länge eller ja kanske i magen :). Men han sov 23-5 utan nattmål. Så ammade jag han sen somnade han om till 8:15. Ammade och så somnade han om runt 9:20 och sover fortfarande. Han är sliten vår hjälte. Tycker så synd om han.
Men barnläkaren och sköterskan sa det igår, vi gör allt vi kan och trösten i det hela om det är kollik är att det går över... Just nu känns det långt bort.
Kaffe nästa.........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar