Då kom den där dagen när vi skulle vara på dagis till kl 8, helst en stund innan så han inte behövde hoppa på frukosten. Så jag hade satt avfärdstid kl 7:30.
Min klocka ringde 6:30 och då sov Adam fortfarande i sin säng (?!?!?). Gick upp och fixade mig i ordning och plockade fram hans saker. Strax efter 7 vaknade han efter att jag lät mer och mer så han skulle vakna. Välling i soffan, bytte blöja och kläder, borstade tänderna och klädde på oss fleecekläder. Vips satt vi i bilen och vi båda var nog chockade över att vi faktiskt var igång så tidigt. Nästan vid dagis fick jag vända eftersom handskarna låg kvar hemma. Men vi var där 7:45.
Efter frukosten skulle vi ut och då skulle det hända. Jag skulle lämna mitt barn och vad ont i magen jag hade. Alltså det känns hur bra som helst, Adam verkar gilla det och jag har en riktigt bra känsla men det är ju så förbaskat konstigt. Jag sa tydligt hejdå, vinkade, gav en puss och vände mig om. Kände att jag får bara lyssna om jag hör några protester, inte titta. Hoppade snabbt in i bilen, började backa och när jag svänger ut så kommer de, tårarna. Ringer Crippe, inga svar.
Jag for hem och tog hand om tvätten och lipade samtidigt men då kom det, första mmset med en på min son där fröken meddelar att det går bra.
Allt hade gått bra och när han vaknade efter lunchvilan så var jag där.
Väl hemma har vi bara myst och kramats. Åt romantisk middag för 2 (korv och makaroner) och sedan badade grabben.
Och på något sätt ville jag belöna pappan och mig för vi har tagit oss till dagis med våran son så jag fixade ihop en Nutellakaka.
Nu sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar